Projektbeskrivning 2

Mina uppgifter och mål har varit:
1. Att revidera projektbeskrivningen med hjälp av diskussionen kring första utkastet.
Klart. Jag är fortfarande inte helt nöjd. Den kan bli mer koncis och bättre, men helt klart en utvecklad variant.
2. Se över vilka skönlitterära verk jag kan ha användning för.
Här har jag hittat flera stycken böcker varav jag läst ut en (Kalla det vafan du vill av Marjaneh Bakthiari). Nästa fråga är hur jag ska använda dessa.
3. Vilka bi-frågor till problemet finns?

• Vem skapar stigmatiseringen, omgivning eller självförvållad?
• Hur påverkas man av att varken anses svensk eller "hemländsk"?

4. Börja studera forskningsläget och se över vilka möjliga källor som finns.
Detta arbetet är fortlöpande men jag har börjat lite smått med att inventera mina kontakter och söka tips.

Förutom projektbeskrivningen (se nedan) tar jag mig med följande funderingar till nästa handledarmöte:

• Vad ska slutprodukten bli? Begränsas urvalet av syftet? Kan man överhuvudtaget skriva en vetenskaplig rapport med mitt utgångsläge?
• Hur kommer språkbehandling och begreppsdefintion in?
• Hur funkar loggboken?
• Hur ska jag använda skönlitteraturen?
• Hur sätta ord på problemet koncist för att underlätta?

Projektbeskrivning utkast 2

Bakgrund
Det har alltid funnits barriärer mellan mig och mina kompisar. Avstånd och olikheter som med största sannolikhet har kommit av att jag är invandrare, eller lika mycket för att de ofta varit svenskar. Ju äldre jag blev desto mer synliga blev skillnaderna men även något annat stod tydligt; jag var inte ett med mitt hemland och kultur. Något hade hänt och efter 13 år i Sverige kände jag mig varken svensk eller montenegrinsk. Identiteten fick sig en törn. Jag var inte som mina svenska polare, jag hade ju aldrig sett Nile City, firat jul eller fattat alla de där ordspråken som de använde sig av. Vadå "hugget som stucket"? Samtidigt funkade det inte med alla de där andra från Balkan, som enligt definition borde vara de som står mig närmast i kultur och värderingar. Bosnisk musik var kass, umgängessätten sög och skitsnacket flödade. Jag var missanpassad och tyckte synd om mig själv. Vad fan är jag för något? Att leva i det där ingenmanslandet där jag varken kände mig som en montenegrin eller svensk funkade inte. Jag var ju tvungen att välja sida, eller var jag? Jag började läsa, det var många som kände precis likadant, invandrare i allmänhet och invandrarungdomar i synnerhet; familjen stod ofta som en pol och represterande usprunget medan skolan, kompisar och samhället i övrigt var den där så kända motpolen. Man slets mellan två världar och att få allt att funka var nästan omöjligt. Men att de bägge världarna var motpoler var inte oföränderligt eftersom den uppfattningen var skapad av ingen annan än oss själva.

Syfte
Måste kulturer isärhållas? Det är den känslan jag har fått under hela min tid som tonåring. Att kombinera och schemalägga och ljuga för att passa in på bägge sidor - den svenska och den invandrade. Man har då och då tyckts ställas inför ett val som person, att vara antingen eller. Inte sällan har det blivit att den "svenska" delen av en själv som segrat. För det har ju alltid varit lite pinsamt att inte få sova över hos sin pojkvän. Eller att man banne mig har virkade dukar precis överallt i lägenheten. Assimilering är precis det som invandrarungdomar i hög grad håller på med. Därför accepteras de aldrig av svenskheten. Mitt arbete är högst subjektivt då det inte finns någon objektiv sanning i det. Ett plus ett blir nödvändigtvis inte två. Syftet med arbetet är inte att på något sätt kartlägga hur det är att vara invandrarungdom. Ett sådant försök hade kännts väldigt myndighetsaktigt, kortsiktigt, okontroversiellt och platt. Jag vill istället försöka visa att ett val inte är nödvändigt och att man som invandrarsvensk inte alls är stigmatisering utan tvärtom berikad. I alla andra sammanhang är många erfarenheter något positivt och sällan något man behöver slitas mellan. Att kunna såväl italienska som engelska innebär lika mycket kompetens som att kunna arabiska och svenska. Om inte mindre. Om vi själva inte slutar se oss som stigmatiserade, kommer inte heller någon annan att göra det. Syftet är att visa hur man vänder sitt invandrarskap som något positivt istället för bestraffande och handikappande.
Problemformulering
Hur ser situationen i fråga ut för ungdomar idag? Vad är problemet? Hur använder man invandrarskapet till sin fördel istället för att se det som stigmatiserande?

Metod
Den vetenskapliga basen i arbetet skall utgöras av relevant forskning; avhandlingar och universitetsuppsatser som på olika sätt behandlar ämnet teoretiskt. Den empiriska delen grundar sig i intervjuer med personer som har relevans för arbetets syfte. Det kan dels komma att handla om personer som på olika sätt uttryckt invandrarskapet som uttryckt under rubriken "Syfte" men också "vanliga" invandrarungdomar som kan visa på mentalitetsläget och vad de själva har för tankar. Tillsammans med såväl fack- som skönlitteratur kommer detta att mynna ut i en vetenskaplig rapport. Med alla komponenter hoppas jag få en så rättvis och komplex helthetsbild som möjligt. Vetenskapen kan förklara och analysera väldigt mycket men det är i intervjuerna som substansen för analys, finns.

Material
Intervjuer, avhandlingar och universitetsuppsatser är det primära källmaterial. Källor som kan leda till dessa är; böcker och diverse tidningsartiklar.Exempelvis: Metrobilagan Gringo och dess grundare Zanyar Adami. Även Carlos Rojas Beskow som är krönikör i Metro & på Aftonbladet. Frilansjournalisten Behrang Kianzad som länge skrev för tidningen Mana. Ett annat väldigt intressant exempel är ju Zlatan som rent konkret slits mellan två länder (landslag!) nu efter uppståndelsen kring hans eventuella spel för Bosnien.Viktigt är att inte bara intervjua personer som lyckats att använda det till ngt bra utan även få en grund för problematiken genom att intervjua "gemene invandrare", om man kan säga så.